Europa

Det snåla ekonomiska klimatet har också gjort att många tvekar att anmäla kränkningar av fackliga rättigheter eftersom de är rädda att förlora jobbet. Facklig organisering över hela Europa har också blivit svårare i takt med ökningen av otrygga anställningar och korttidskontrakt. Värst är situationen i Vitryssland, där över 90 procent av alla löntagare har tillfälliga kontrakt och även i Georgien och Kroatien är problemet stort.

I Turkiet finns fortfarande flera stora problem, även om en viss ändring av författningen kan komma att ge positiva resultat för arbetstagarna. Omkring 350 fackliga medlemmar – det högsta antalet i hela Europa – avskedades under 2010 på grund av sitt engagemang. En ILO-delegation besökte i mars Ankara för att hjälpa landet att ta förbättra skyddet för fackliga rättigheter, men fick aldrig träffa arbetsmarknadsministern. Reformer behövs dock, eftersom de fackliga organisationerna utsätts för ständiga påtryckningar från såväl privata som offentliga arbetsgivare.

Under en internationell konferens om föreningsfrihet i Moskva i december, framkom att den fackliga miljön är besvärlig också i Ryssland. Arbetsgivarna försöker driva igenom ändringar av arbetsmarknadslagarna och rättsliga myndigheter försvårar ofta facklig verksamhet. Fackens överklaganden till en åklagare kan få ligga obesvarade eller rent av leda till att trakasserier av organisationerna ökar. I stället för att upprätthålla de fackliga rättigheterna prövade åklagaren under 2010 om en facklig organisation var laglig. Det är enligt lag förbjudet att avslå ansökningar om registrering, men organisationerna stöter ofta på problem när de ansöker. Fackliga organisationer i Ukraina har liknande svårigheter med myndigheterna.

Trots ständiga påtryckningar från ILO förbättrades inte situationen i Vitryssland, där respekten för de fackliga rättigheterna är mycket dålig. President Lukashenko valdes i december för en fjärde period, vilket orsakade starka protester. Hundratals demonstranter greps, bland dem tio fackliga medlemmar.

Över hela Europa åsidosattas fackliga rättigheter när arbetsgivare var repressiva mot fackliga medlemmar, i synnerhet inom multinationella bolag. De allvarligaste fallen är Turkiet, där fackliga medlemmar inom offentlig sektor trakasserades av myndigheterna, greps och kastades i fängelse; Serbien, där fackliga ledare utsattes för fysiska och psykiska kränkningar; Moldavien, där fackliga ledare som krävde utbetalning av obetalda löner greps, åtalades för brott och sattes i husarrest under flera veckor, samt Bosnien och Hercegovina, där de offentliga myndigheterna avregistrerade en lokal fackförening efter en strejk. Strejken var en protest mot att lönerna inte betalats ut och de fackliga ledarna blev sedan avskedade.

I flera länder tvingades arbetstagare gå ur sina fackföreningar och i stället gå med i arbetsgivarvänliga eller ”gula” organisationer. Framför allt i Turkiet, Serbien, Montenegro och Vitryssland. Arbetsgivarna tvekade inte heller att stämpla anställda som försökt bilda fackföreningar i Moldavien, Polen och Georgien, flera aktiva där avskedades efter organiseringsförsök.

Avskedade arbetstagares möjlighet att få upprättelse är ofta små. I exempelvis Polen kan domstolsförhandlingarna ta upp till två år och domstolarna beslutar allt oftare att de drabbade ska få ekonomisk ersättning i stället för att få tillbaka sina jobb. I Estland är domstolarna långsamma och dyra och det är svårt att få tillbaka jobbet. I Litauen finns det varken arbetsdomstolar eller domare specialiserade på arbetsrätt och i Albanien innehåller lagarna ingenting om återanställning av dem som drabbats av antifackliga avskedanden.

Fackligt arbete försvåras när den sociala dialogen i många länder blir mer sällsynt. I Kroatien, Tjeckien och Ungern blev de fackliga organisationerna av med sina möjligheter att kommentera förändringar i arbetsmarknadslagarna. I Kroatien respekterade regeringen inte samrådet i det trepartssammansatta ekonomiska och sociala rådet. I Georgien hade fackföreningarna arbetat fram ett utkast till arbetsmarknadslag som skulle ersätta den hårt kritiserade lagen från 2006, samlat in över 100 000 namnteckningar till stöd. Men myndigheterna i Georgien, som under många år försökt undergräva landets fackliga organisationer, struntade i utkastet.

Även om strejkrätten är erkänd i Europa, och till och med finns inskriven i författningen i några länder, finns restriktioner som förbjuder strejker framför allt inom ”oumbärliga tjänster”. I vissa länder är proceduren för att utlysa strejk krånglig och arbetsgivarna kan därför använda den för att stoppa stridsåtgärder. Det gäller särskilt i Storbritannien, där arbetsgivarna kan begära domstolsförelägganden mot fackföreningarna redan innan en strejk börjat. I andra länder, som Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Montenegro och Serbien, drabbades strejkande under året av repressalier och fick till och med sparken. I Portugal användes strejkbrytare.

I många europeiska länder innehåller arbetsmarknadslagarna dessutom alltför långtgående begränsningar av offentliganställdas strejkrätt. Utrymmet för kollektiva förhandlingar i länder som Tjeckien, Lettland och Portugal är litet och obefintligt för statstjänstemän i Bulgarien. Statstjänstemän i Estland, Ukraina och Tyskland har inte rätt att strejka även om vissa framsteg gjordes i Tyskland, sedan en domstol förklarat att lärare inte fick straffas för att de gått i strejk.

År 2010 inledde EU överläggningar med Europarådet om anslutning till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter i enlighet med Lissabonfördraget.

IFS kränkningar av fackliga rättigheter 2011
Översättning: Kerstin Wallin

Mer läsning:
Analys av Grigor Gradev, IFS verkställande sekreterare för det paneuropeiska regionala rådet (PERC)

Upp