DelaRegionen behöll under 2010 sin plats som världens farligaste kontinent för dem som använder sina fackliga rättigheter. Trots att rättigheterna skyddades i lag fick många arbetstagare se sina rättigheter öppet nonchaleras, ibland med mycket våld. Fackliga organisationer i regionen kämpade med allvarliga problem, som att regeringar och domstolar inte skyddade rättigheterna tillräckligt, att företag kränkte rättigheterna eller använde metoder för att kringgå dem, exempelvis s.k. Solidarismo (El Salvador, Ecuador, Costa Rica m.fl.), skyddskontrakt (Mexiko) eller kontrakts- eller tillfälligt anställda arbetare (Colombia, Honduras m.fl.). Dessutom blir den informella ekonomin hela tiden större. Den ekonomiska krisen används ofta som förevändning för att undergräva fackliga organisationer och arbetstagares rättigheter.
Men mest upprörande är de många personangrepp och angrepp på den personliga integriteten som drabbar arbetstagare som deltar i fackliga aktiviteter. Under år 2010 dödades 75 personer, 45 bara i Colombia (av vilka tre var kvinnor och 16 fackliga ledare), därför att de försökte försvara löntagarnas rättigheter och 24 (20 i Colombia) undkom angrepp. Tio dödsfall ägde rum i Guatemala, sex i Panama, tre i Brasilien, Honduras och El Salvador. Dödshot mot fackligt aktiva förekom i Guatemala, Mexiko och Haiti. Dessutom blev över 100 arbetstagare gripna (de flesta i Panama), 1 000 angreps under en demonstration (över 700 bara i Panama) och runt 300 avskedades (varav tre fjärdedelar i Venezuela). De som begick brott mot fackliga medlemmar går fortfarande ostraffade.
Över hela kontinenten försöker arbetsgivarna på olika sätt slå ner facklig verksamhet, som organisering av fackföreningar, kollektiva förhandlingar eller strejker. Godtyckliga avskedanden, diskriminering och antifackliga kampanjer är vanliga. I Venezuela fick över 200 arbetstagare sparken för sina fackliga aktiviteter. Kollektivavtalsförhandlingar är i flera länder ovanliga eftersom arbetsgivarna sätter sig emot, men också därför att det inte existerar juridiska regler. Ibland, men inte ofta, gör regeringarna verkligen något för att stimulera fria och öppna kollektivavtalsförhandlingar.
I Colombia är förföljelsen av fackföreningar och fackligt arbete fortfarande systematisk. Även om nya lager och domstolsbeslut ökat skyddet mot antifacklig diskriminering, har klimatet för facken inte blivit bättre. Även under 2010 blev de offer för mord, dödshot, överfall och diskriminering och de skyldiga går fortfarande fria.
I Panama genomfördes flera demonstrationer mot den så kallade ”Chorizo-lagen” som radikalt försämrar arbetsmarknadslagstiftningen. Under en av demonstrationerna dödades sex personer av det brutala polisvåldet. Dessutom sårades över 700 och omkring 100 greps.
I Guatemala, där det fortfarande råder våld och straffrihet, är situationen mycket oroande. Staten tillåter arbetsgivarnas antifackliga kultur och tio personer mördades, två undkom döden med nöd och näppe och fem hotades till livet. Majoriteten av de fackliga organisationerna utsattes också för förtalskampanjer, infiltration, parallellorganisationer och utestängning från alla forum för social dialog.
Sedan statskuppen år 2009 befinner sig Honduras i en våldsspiral med kraftigt antifackligt förtryck. Medlemmar av Frente Nacional de Resistencia Popular (nationella motståndsfronten) och ledare för fackliga organisationer angrips ofta och hotas till livet. Tre fackligt aktiva dödades.
Mexikanska arbetstagares fackliga rättigheter kränks systematiskt, vilket framgår av de s.k. skyddskontrakten som arbetsgivarna kontrollerar.Arbetsgivarna lägger sig också i personvalen inom olika organisationer. Stat och privata intressen använder våld för att trycka ner de anställdas krav på demokratiska fackföreningar. Det mexikanska gruv- och metallarbetarförbundet Sindicato Nacional de Trabajadores Mineros, Metalúrgicos y Similares de la República Mexicana (SNTMMSRM) och det mexikanska elarbetarförbundet Sindicato Mexicano de Electricistas (SME) är särskilt drabbade.
På kontinentens norra del är fackföreningsfientlighet och antifacklig diskriminering fortfarande mycket vanligt. I USA har arbetsgivarna rätt att driva skrämselkampanj mot de anställda och på så sätt hindra dem från att använda sig av sin lagliga rätt att gå med i en fackförening. Man agerar också för att undvika kollektivavtal. Eftersom det republikanska partiet var i majoritet i representanthuset i slutet av 2010 har förslaget om fritt val (Free Choice Act), som innebar en ändring av den nationella lagen om relationer på arbetsmarknaden, nästan lagts på hyllan. I Kanada har de fackliga organisationerna lämnat in ett klagomål till ILO eftersom den federala regeringen och provinsregeringarna trots ett beslut i högsta domstolen vägrat skriva in kollektivavtalsförhandlingar i lagen. I båda länderna är det vanligt att använda strejkbrytare.
Arbetsgivarnas påtryckningar är fortfarande mycket starka i frizonerna, där de fackliga rättigheterna försämrats – om de alls finns. Ofta gör regeringarna inget alls för att skydda och kontrollera att rättigheterna tillämpas, exempelvis i Belize, Costa Rica, Ecuador, El Salvador, Honduras och Nicaragua. Arbetstagare inom informell ekonomi har samma förutsättningar som i frizonerna och får inte organisera sig. De kan därför inte heller kämpa för bättre arbetsvillkor.
I Panama lyckades Sindicato de Empleados de Líneas Aéreas de Panamá (SIELAS, fackföreningen för flygbolagspersonal) i maj förhandla fram ett kollektivavtal för DHL-anställda trots att DHL i regionen är starkt antifackligt.
IFS Kränkningar av fackliga rättigheter 2011
Översättning: Kerstin Wallin
Mer läsning:
Analys av Victor Báez Mosqueira, generalsekreterare CSA (doc)
