DelaI Afrika är respekten för fackliga lagar - där de finns - och för fackliga rättigheter fortfarande mycket begränsad. År 2010 noterades än en gång massor av kränkningar. Fackliga organisationer i regionen kämpar inte bara med strukturella frågor utan måste också ofta kämpa mot antifacklig aktivitet från såväl arbetsgivare som regeringar. I många länder är det svårt att strejka lagligt och strejker som förekommer slås ofta ner och leder till våldsamheter.
I Swaziland, där staten upphävde grundlagstadgade friheter genom att utlysa undantagstillstånd 1973, blev fackligt aktiva under första maj-firandet brutalt angripna av polis som också gjorde våldsamma gripanden och husrannsakningar. Sipho Jele, en av de gripna, dog i häktet. Fackligt aktiva i Sydafrika drabbades också av hårt polisförtryck och våld under året. Vid flera tillfällen sköt polisen gummikulor och använde tårgas och vattenkanoner för att bryta upp strejker. Strejkvakter blev också trakasserade och hotade och omkring 100 sydafrikanska fackliga greps under 2010.
I Djibouti är miljön för fackliga organisationer mycket svår. Fackligt aktiva har i flera år utsatts för trakasserier av myndigheterna och ILO uttryckte i mars 2010 djup oro över regeringens totala brist på vilja att lösa fall där fackliga rättigheter kränkts. Gripanden, fängslanden, skador och avskedanden är också vanliga, vilket exempelvis visade sig när 300 strejkande järnvägs- och hamnarbetare greps.
En undersökningsdelegation från ILO bekräftade i mars också att regeringen i Zimbabwe allvarligt och systematiskt kränker grundläggande fackliga rättigheter. Under landsomfattande aktioner som facken arrangerade utsattes fackligt aktiva och arbetstagare för gripanden, häktningar, våld och tortyr.
Protestaktioner utan tidigare like bröt ut i Tunisien sedan en arbetslös man med universitetsutbildning den 17 december bränt sig själv till döds och ytterligare en man begått självmord. Demonstranter som krävde åtgärder mot arbetslöshet och korruption samt respekt för grundläggande rättigheter misshandlades av polisen och besköts med skarp ammunition. Regeringens inblandning i fackföreningsrörelsen pågick fram till de sista dagarna 2010.
Våld mot löntagare och fackligt aktiva var vanligt i Afrika under 2010. I exempelvis Uganda sköt polisen skarpt under en strejk. Två arbetare dog och en tredje blev svårt skadad. I Zambia sköts och sårades demonstrerande gruvarbetare av den kinesiska gruvchefen. I Mauretanien använde kravallpolisen vid flera tillfällen extremt våld mot demonstranter och i Algeriet slog kravallpolis brutalt ner en strejk i Rouïba.
Facklig organisering är svår i regionen. I Sudan hindrar arbetsmarknadslagarna i stort sätt facklig frihet och tillåter bara en enda statskontrollerad facklig organisation. Arbetstagare i Libyen och Egypten hade liknande förhållanden. Även om föreningsfriheten och rätten att gå med i facket erkänns i andra länder i Afrika, gör rättsliga begränsningar det svårt att verka fritt i länder som Botswana, Djibouti och Lesotho. I praktiken möter fackföreningarna alltså allvarligt motstånd. I Ekvatorialguinea erkänner myndigheterna inga fackliga organisationer alls och i Eritrea är rätten att organisera fackliga organisationer begränsad och alla fackföreningar kontrolleras noga av den totalitära regeringen.
Facklig organisering är ännu svårare i de ekonomiska frizonerna (EPZ). Arbetsgivarna vägrar ofta att erkänna fackföreningarna och kränkningar och trakasserier av de som organiserar sig är mycket vanligt, exempelvis i länder som Nigeria, Ghana, Kenya, Moçambique och Togo.
I länder där man tillåter fackföreningar att organisera fritt är det i stället problem med facklig mångfald. Värst är det kanske i Demokratiska republiken Kongo, där har myndigheter och arbetsgivare i flera år avsiktligt uppmuntrat bildandet av hundratals fackföreningar för att försvaga fackföreningsrörelsen. I Elfenbenskusten och Senegal innehåller arbetsmarknadslagarna inga objektiva kriterier för representativa organisationer, vilket underminerat seriösa organisationers verksamhet och lett till facklig splittring. År 2010 rapporterades sk gula fackföreningar (regimbundna) från exempelvis Burundi och Etiopien.
I Afrika kämpar också många fack mot bristen på respekt för social dialog och kollektiva förhandlingar. Problemet ser ut på olika sätt, exempelvis svag social dialog (som i Liberia), utestängning av vissa organisationer från trepartsorgan (Mali och Mauritanien), ett negativt klimat eller fackföreningsfientlighet (Namibia och Benin), utebliven tillämpning av trepartsöverenskommelser och beslut (Togo och Malawi) samt brist på kollektiva förhandlingar i offentlig sektor (Angola, Centralafrikanska republiken, Egypten och Libyen). Ofta krävs strejker eller strejkhot för att tvinga myndigheterna till förhandlingsbordet.
Arbetsmarknadslagarna i många afrikanska länder innehåller alltför strikta begränsningar av de fackliga rättigheterna. Förutom de ofta återkommande begränsningarna för fri organisering är strejkrätten ofta kringskuren och det är svårt att utlysa lagliga strejker. När löntagarna strejkar leder det ofta till våld, gripanden, trakasserier och avskedanden, vilket hänt i exempelvis Algeriet, Egypten, Kenya, Senegal, Sydafrika och Swaziland. I allmänhet är det svårt att tillämpa arbetsmarknadslagar och ILO:s konventioner, delvis beroende på svaga och ineffektiva yrkesinspektioner. Villkoren som inspektionerna arbetar under är i regel mycket svåra, utan nödvändiga kommunikationsmedel och transporter samt med kraftig underbemanning. Detta gör det ofta ännu svårare att hävda fackliga rättigheter i Afrika.
IFS kränkningar av fackliga rättigheter 2011
Översättning: Kerstin Wallin
